BloggArkiv

VLT startade en bloggsida, Bloggerian,  2010. Där skrev jag mitt första  blogginlägg  den 16 februari under synonymen Herr Larsson.

Deras bloggverktyg har utvecklats genom åren och från april 2016 tillhör VLT MittMedia koncernen. Många av mina gamla blogginlägg försvann vid dessa övergångar. Många finns kvar.

Här, på min privata bloggsida, har jag därför återskapat de som jag tycker är värda att spara. Mest om mig själv naturligtvis, egoist som man är.

Under KATEGORIER i menyn kan man snabbt gå till de olika avsnitten.

Kolbäck i november 2016

Min hemsida från 1997

I Kolbäck, utom rimligt tvivel

När Jan Guillou 2001 publicerade sin historiska roman ”Arvet efter Arn” och i boken hade placerat ”Slaget vid Herrevadsbro” i Västergötland, blev upprördheten stor inom Kolbäcks hembygdsförening. Lars Gahrn, filosofie doktor i historia, hade med stor övertygelse placerat Slaget vid Herrevadsbro 1251 i Kolbäck. Den gode Jan Guillou var ute och cyklade, ivrigt påhejad av Västgötaskolans historiker. Skälet var enkelt, man ville dra turister till Häradsvad i Nårunga socken i Vårgårda kommun.

På grund av Kolbäcks hembygdsförenings stadgeparagraf ett: ”Föreningens ändamål är att värna om och vårda bygdens miljö och dess kulturarv och föra detta vidare till kommande generationer” kunde man inte svälja Jan Guillous tilltag.

En debatt startade i VLT sommaren 2001. Citat från Jan Guillous svarsartikel i VLT: Problemet är att ingen vet säkert var detta slag stod och att jag således alls inte har ”förvanskat erkända historiska fakta”. Däremot har jag tvingats välja version…

I dag är saken utagerad både i Kolbäck och i Nårunga: Slaget vid Herrevadsbro 1251 stod i Kolbäck. Att det inte ännu slagit igenom hos svenska myndigheter är kanske inte så konstigt. Som exempel vägrade Trafikverket 2012 att på en vägskylt ange Herrevadsbro med motiveringen: ”Frågor som berör geografisk lokalisering av platser för historiska slag av typen Slaget vid Herrevadsbro eller Eriksgatans utsträckning faller dock inte inom Lantmäteriets eller Trafikverkets ansvarsområde, och kan enligt RAÄ:s yttrande inte heller fastställas av RAÄ.”

Nu har jag genom en lokal släktforskare, Bengt Pettersson i Årby Svedvi socken, fått ytterligare bevis för att Kolbäck är rätta platsen. Hans släktforskning har givit vid handen att 30 generationer tillbaka i tiden, år 1186, föddes en viss Filip Petersson. Han blev avrättad av Birger jarl 1251.

Filip Petersson hade en dotter-dotter-dotter, Ingegerd Filipsdotter, som var gift med Magnus Gregersson, lagman i Västerås och boende på Ängsö. Birger jarl var farfar till denne Magnus Gregersson. Ett nära släktskap fanns således mellan den halshuggne och den som höll i svärdet.

Släktingar runt Filip Petersson verkade och bodde i Västmanland och således långt från Västergötland. Som exempel var Ingegärd Johansdotter, en annan släkting, verksam i Qvidinge, Svedvi socken, detta kungjorde Birger Gregersson enligt Svenskt Diplomatarium. Andra nära släktingar som Elin Karlsdotter och fogden Olof Djäkne kan hänföras till Tuna i Svedvi socken.

Bengt har släktforskat sedan 2007 och använder sig av datorprogrammen MyHeritage Family och Ancestry. På stora planscher har han illustrerat sina släktförhållanden och har också låtit DNA-testa sig. Det visade sig att han tillhör samma grupp som Birger jarl. Till den gruppen hör ungefär 40 % av svenska män.

Kurt

En gosse är född

Kanske några från den yngre generationen kan vara intresserade av hur stenåldern (som barnen uttrycker det) tog sig ut, lika väl som jag själv, ännu vid 80 års ålder, intresserar mig för hur det var förr och hur min mamma och pappa framlevde sina liv.

Tänkte därför ge jag mig i kast med en ny utmaning och skildrar de första två decennierna av mitt liv. En utmaning men också en form av terapi som hjälper mig att hålla mig alert några veckor framöver i vintermörkret. Samtidigt som det kan bli en liten historisk översikt över Säby socken.

Uppväxten 1:a avsnittet

År 1934.

Konung Gustav V satt på tronen och Per Albin Hansson var statsminister. På barnbördshuset i Västerås födde mamma Elsa ett gossebarn. Förlossningen var lång och svår och något hände med mitt huvud. Skadan skulle växa bort lovade läkaren och det gjorde den men gav mig ofta mardrömmar under de tidiga barnaåren. Misstänker nu att den kommit tillbaks i form av dåligt närminne. Efter en vecka på BB där jag även döptes tog vi tåget hem till Åskebro. Där välkomnade oss stinsen Josefina Ohlsson.

Instick, mina föräldrar.
Mamma Elsa Andersson föddes 1903 och pappa Erik Larsson 1901. De gifte sig 1930 och blev småbrukare på en gård som de arrenderade av Erik Nordlund i Åskebro.

Under mitt första levnadsår bodde vi på gården i Åskebro. Jag har naturligtvis inga minnen från den tiden men mamma berättade senare hur många kräftor de plockade upp ur Åskebrobäcken. De talrika kräftorna blev färre då en minkfarmare etablerade sig i Lilla Åskebro i slutet av 1940-talet. Kräftorna tog sedan helt slut efter att kräftpesten slagit till i slutet av 1950-talet.

Över Åskebrobäcken gick den gamla Eriksgatan fram, där man också kunde bada.

Kurt

askebro

Hemmet i Åskebro, pappa och mamma till vänster.

År 1935 gick flyttlasset till Vallby

Uppväxten 2:a avsnittet

Familjen Erik Larsson, som det hette på den tiden, flyttade någon gång under mitt andra levnadsår från Åskebro till fädernegården Vallby i Säby socken. Farfar Ernst född 1874 och hemmansägare överlät jordbruket till pappa Erik genom arrende.

Ett år och sju månader efter min födelse såg min bror Sören dagens ljus. Att jag skriver ett år och sju månader beror på att det sitter i ryggmärgen. Det var standardsvaret mina föräldrar gav obekanta som frågade om vi var tvillingar.

Stugan vi bodde i var på ett rum och kök ca 30 kvadratmeter, förutom ett oisolerat rum som bara kunde användas på sommaren. Spisen höll köket varmt och i kammaren eldade vi i kakelugnen. När det var som kallast värmde mamma ett strykjärn på vedspisen och strök lakanen i sängen innan vi kröp ner under täcket på halmmadrassen. Skönt!

Vatten pumpade vi upp i en hink ur den stensatta brunnen vid husknuten. När det regnade kunde det hända att en och annan mask följde med i hinken men det upptäcktes sällan förrän vi närmade oss botten av hinken. No big deal, som de säger i Amerika. Sören och jag fick som alla barn i bondhemmen tidigt lära oss att hjälpa till. Att bära in ved och vatten var en högprioriterad uppgift.

På den tiden återvanns nästan allt från hushållet. Matrester gick till skulhinken och vidare till grisarna. Papper eldades upp och någon plast fanns inte. Toalettbesöken gick till utedasset både sommar och vinter. Dyngan från både människor och djur blev gödsel på åkrarna. På den tiden fanns ingen konstgödsel.

Ett handfat i en lavoar fungerade som tvättställ. Varje vecka fick vi emellertid bada i ett vattenkar, jag först som var äldst och sedan Sören. Den turordningen gällde också skor och kläder. Stackars Sören fick nästan aldrig några nya kläder, det var mina urvuxna som gällde.

Till hemmanet hörde två mangårdsbyggnader. Som arrendatorer fick vi först flytta in i det mindre huset. Fjorton år senare när jag var 15 år blev pappa Erik ägare till Vallby. Vi bytte äntligen bostad med farfar. Pappa började nu upprustningen och moderniseringen av huset. Vilken lättnad det blev för framförallt mamma med indraget vatten, värme och sanitet.

Kurt

soren_kurt_2

Tvillingar?