Vad gör du, egentligen?

Vi som gick ur den 6-åriga folkskolan på 1940-talet sögs snabbt upp av arbetsmarknaden. En skola och en arbetsmarknad som var så diametralt olika dagens. Tjugo år efter avslutad skolgång tvingades jag konstatera att mina teoretiska kunskaper inte räckte till längre.

Min svärmor frågade mig en gång lite orolig: ”Vad gör du, egentligen?”
Jag körde inte buss, jobbade inte på fabrik eller i någon affär så frågan var, ur hennes utgångspunkt vid den tiden, relevant. Ja, vad gjorde jag egentligen?

”Utmaningar jag ställdes inför i mitt arbetsliv 1950-1992” har jag skrivit för mina efterkommande och för mitt ego. Nu tänker jag presentera den här på bloggen, som en följetong. Målsättningen är ett nytt avsnitt var vecka.

Kurt

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” 1:a avsnittet.

Förord

Jag måste vara av naturen lat för jag hatar monotont arbete men kan å andra sidan aldrig gå sysslolös. Som bondson var jag tvungen att hjälpa till på gården. Att bärga hö och att tröska var ingen höjdare. Jag kände lättnad när min pappa sa: ”Det blir aldrig någon bonde av Kurt”. Hur han så tidigt kunde veta det. Han, som hade upplevt depressionen på 1930-talet, sa också: ”Du måste skaffa dig ett yrke”. Någon karriärväg stakade pappa inte ut för mig utan tillfällena har fört mig till nya arbetsuppgifter och boplatser.

Min ständige påhejare att skriva ner vad jag varit med om i arbetslivet är Bo Malmsten. Bosse lärde jag känna i Landskrona på 1950-talet. Vi har seglat mycket tillsammans, oftast till Ven. Numera pratar vi mest gamla minnen.

Att skriva om ett arbetsliv som varat under 50 år låter sig svårligen göras och ingen skulle heller orka läsa om det. Jag har därför valt ut några perioder som jag idag tycker är intressanta att se tillbaks på. Började visserligen arbeta när jag var 13 år men de första tre åren lämnar jag därhän. Sitter således, vid 80 års ålder, framför skrivmaskinen och är spänd på resultatet

mot-ven

Undertecknad, Kuttersmycket och Bo Malmsten 1958

Den tekniska utvecklingen 1950-1990

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” 2:a avsnittet.

Under min tid som tekniker har kontors- och datatekniken utvecklats enormt. Jag har arbetat med hålkortet, hålremsan och mikrofilmen. Är ännu aktiv inom PC och IT-världen som Webbmaster och datahjälp åt de i min åldersgrupp som behöver ett handtag.

Utvecklingen inom datorbranschen avtar inte trots att jag lämnat den. Jag har tvingats konstatera att nu händer saker i världen jag inte längre får vara med om. Kognitiva datorer, den ”tänkande” datorn, är på gång. En sådan är ”Watson” från IBM som 2010 slog teknikvärlden med häpnad genom att besegra två stormästare i frågespelet Jeopardy.

Hur hölls kontakten med affärsrelationer på min tid?

Det var inte så enkelt att i mitten av 1950-talet kommunicera med företag i världen, i mitt fall Japan och USA. Telefonsamtalen var dyra och måste beställas av telefonist. Dessutom gjorde tidsskillnaden att jag tog emot mina beställda samtal på kvällen i hemmet.

Telexapparaten användes därför oftast. Den bestod av skrivare, tangentbord och fem-kanalers remsläsare. En sekreterare skrev ut meddelandet till en hålremsa. Ringde upp mottagaren och startade remsläsaren. Den ersattes snart av Telefaxen. Fax används som bekant än i dag.

Kurt

telex

Telexmaskin

Aktiebolaget Addo 1950-1960

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” 3:e avsnittet.

Aktiebolaget Addo i Malmö tillverkade och sålde mekaniska additions- och bokföringsmaskiner.

Måndagen den 24 april 1950 och nyss fyllda 16 år började jag min anställning på deras filial i Västerås. Jag cyklade från Vallby till Kolbäck, tog tåget (som ibland drogs av ånglok) till Västerås och gick för hand från Centralen till Addo på Hållgatan, i ur och skur, sommar som vinter, under sex år. Även om jag hade långt till jobbet låg det lite prestige i att börja arbeta i Staden. Jantelagen – du skall inte tro att du är någon – skulle alltid respekteras.

Jag siktade på en karriär, för att nu använda ett modernt ord, som kontorsmaskinsmekaniker men började som springpojke. Fick en otymplig trehjuling att frakta gods och maskiner på. Den försågs senare med en hjälpmotor men den startade sällan. Så småningom fick jag börja rengöra och smörja skriv- och räknemaskiner.

Efter militärtjänstgöringen fick jag 1957 en befattning som verkstadsföreståndare på Addo i Landskrona och senare även i Lund. Jag hade halva Skåne som mitt revir och vi hade sex tekniker anställda. De mekaniska kontorsmaskinerna utvecklades med åren. Det vill säga de blev större och tyngre men behövde ändå in till verkstaden för underhåll.

Kurt

addo_vasteras
Kontorsmaskinsmekaniker 1955

Friden Kontomation AB 1961-1969

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” 4:e avsnittet.

Kontomation AB hade övertagit Friden agenturen från Ragnar Berg AB som marknadsförde kontorsutrustningar. Namnet Friden kom från en smålänning i USA som hette Carl Fridén. Han hade utvecklat en mekanisk räknemaskin som även räknade multiplikation och division. Nu lanserade Friden Kontomation automatiserade kontorsmaskiner med hålremsa. Den tidens IT-bom, skulle man kunna säga, men med konkret innehåll.

Den första januari 1961 började jag som teknisk chef på Kontomations nyöppnade filial på Kaptensgatan 4 i Malmö. Bo Talldal som var säljare på Addo i Lund blev filialchef. Inom tre år hade vi tre säljare och sju tekniker anställda. Jobbet på det nyetablerade företaget blev en utmaning, inte bara ur teknisk synvinkel utan även språkmässigt. Manualer och utbildning, oftast i Holland, var på engelska. Jag, som bara hade sexårig folkskola och ingen engelska på schemat, hade till en början ett handikapp som dagens ungdom slipper uppleva.

För att snabbt lära känna produkterna erbjöd jag mig att börja praktisera i Stockholm. Under fyra månader bodde jag inneboende hos en ”tant” på Chapmansgatan på Kungsholmen och åkte tunnelbana till det nyuppförda Farsta Centrum där företaget höll till i en källarlokal. Friden flyttade efter några månader till Hornsgatan på Söder.

Maskiner vi sålde och servade.

En robust och tung skrivmaskin, benämnd Flexowriter, var försedd med hålremsstans och hålremsläsare. Med den kunde arbetet med order- och faktureringsrutiner på kontoren rationaliseras. En databas med kunder och artiklar lades upp på hålkort. Från dessa genererades en hålremsa vid orderskrivningen. Från hålremsan skapades en faktura i faktureringsmaskinen, Computyper. Utrustningen kunde multiplicera antal gånger à pris och skriva ut produkten automatiskt på fakturan. Fantastiskt!

I Computyper samverkade skrivaren Flexowriter och Carl Fridéns mekaniska kalkylator via strömställare och reläer. Programmeringen gjordes med kabeldragning i en panel. En fördel vid servicearbetet med dessa maskiner, jämfört med dagens, var att man genom att lyssna på rytmen hos komponenterna kunde höra om de arbetade rätt. Skandinaviska Eternit i Lomma var en stor kund till oss. Det var inte nådigt att som serviceman ställas öga mot öga inför kundens kontorschef om maskinen hade räknat fel i en faktura.

Försäljare har ibland en tendens att lova för mycket för att få en order. Det hände även hos oss. Då blev jag som tekniker övertalad att finna en lösning eller special feature som vi kallade det. Jag tyckte den typen av problem var särskilt intressant.

Golvfirman Tarkett behövde en sådan speciallösning. De hade kontor i Malmö och tillverkning i Hanaskog. Nu ville man registrera order i Malmö samtidigt som den skrevs ut vid fabriken, alltså koppla samman två Flexowriter via telefonnätet. Kommunikation via telex- och telefonnätet i administrativa sammanhang var nytt på den tiden. Internet fanns inte och knappt några modem. Vi på Friden i Malmö utvecklade emellertid en anslutningsenhet till ett av Televerkets parallellmodem och Tarkett fick sin fjärranslutning. Den fann också kunder på flera ställen i landet och blev lovprisad av vår försäljningsavdelning.

En annan special feature var den ologiska 25-öringen. Hamnkontoret i Helsingborg bad om en offert på en faktureringsmaskin. Deras krav var att ingen rad på fakturan fick understiga 25 öre. Även om antal gånger pris blev exempelvis 17 öre så skulle maskinen skriva ut och räkna med 25 öre. IBM och vi på Friden konkurrerade om ordern. Vår säljare hade nästan gett upp hoppet då han och även IBM visste att vår maskin hade en mekanisk kalkylator och en sådan lurar man inte till felräkning. Vi lurade i stället maskinen med några reläkopplingar och fick ordern. IBM fick sig en tankeställare och vi steg säkert i respekt hos dem.

Elektroniken med transistorn gör entré på kontoren.

Vi som arbetade med teknisk service på kontorsutrustning var fram till början av 1960-talet utbildade mekaniker. Jag insåg tidigt att utan elektronikkunskaper skulle man snart stå utan arbete. Korrespondenskurserna jag läste räddade mig. För att uppdatera våra tekniker bedrev Friden också en egen anpassad korrespondenskurs i matematik, elektronik och pulsteknik. Computypers mekaniska räknemaskin ersattes snart av en snabb elektronisk kalkylator. De första elektroniska maskinerna var, i motsats till dagens elektronik, känsliga för störningar från elnätet och gav oss stora bekymmer. En special feature med isolationstransformator löste problemen.

Jag flyttade till Stockholm som produkttekniker 1965. Samma år lanserade Friden, som nu var en del av Singer Corporation, sin första elektroniska bordskalkylator. Företaget utvecklade också den första generationens elektroniska faktureringsmaskin, en minidator, med eget programspråk. Kabeldragningens tid var förbi. Nu skedde programmering via hålremsa.

Kurt

computyper_jan_1962

Utbildning på Computyper 1962

programbox

Programbox

 

Esselte System AB 1970-1990

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” 5:e avsnittet.

År 1969 blev jag lockad till Esselte System av Bo Talldal som nu var disponent på Esselte. Min huvudsakliga uppgift skulle vara att utvärdera och serva kontors- och mikrofilmsutrustning som Esselte System börjat marknadsföra.
Det fanns på 1960/70-talen i stort sett tre typer av mikrofilm.
─ 35 mm rullfilm som dagstidningar använde sig av.
─ 16 mm rullfilm för dokumentfilmning. Dokumentet förminskades 24 gånger.
─ 105×148 mm mikrofiche/mikrokort med 24 gångers förminskning som gav plats för 60 dokument per kort.
Esselte System introducerade en ny typ av mikrokort i början av 1970-talet.
datorgenererade mikrofiche med 42 gångers förminskning.
Den högre graden av förminskning ställde större kvalitetskrav på bl a kameralinsen och på processen i övrigt.

Computer output microfilm COM.

Bankerna skrev tidigare ut kontoutdrag etc. på papper i långa banor s.k. tabulatorpapper. Med den nya COM-tekniken kunde utskriften göras på mikrofilm och läsas i en mikrofilmsläsare.

COM-processen i korta drag: Ett stordatorframställt magnetband avläses, texten genereras på ett CRT (liten bildskärm), som via en lins exponerar en film. Den framkallas och dupliceras i önskat antal.

Nu hade jag nytta av vad jag hade lärt mig i ungdomen vid fotografering och framkallning. Jag visste hur slutartid och bländare samverkade i kameran och hur kemikalierna påverkade filmen vid framkallning. Den tekniska utrustning och dupliceringsfilmen var nyheter för mig och för Sverige. Utbildningen på dessa kunde då bara ske hos de olika tillverkarna i USA. Jag hade turen att få besöka New Orleans ett par gånger. Där hade Kalvar Corporation tillverkning av en vesikulär dupliceringsfilm och utrustning för framställande av Mikrofiche.

Esselte System marknadsförde Pertec COM-anläggningar i Danmark, Finland och Sverige. Det blev min uppgift att göra installationerna hos kunderna och träna deras operatörer samt våra lokala tekniker. Datacentralernas operatörer tyckte ofta det var jobbigt att hantera film och kemikalier i mörkrum. Filmen utvecklades emellertid efter några år till en mer lätthanterlig torrprocess utan kemikalier. Datacentralerna var krävande kunder som inte accepterade produktionsstopp. Alla var dock intresserade av den nya tekniken så mitt arbete var intressant och stimulerande.

Kurt

fisch_tabpappet

Mikrofische-duplikat jämfört med motsvarande mängd papper.