Reservdelskatalog på mikrofilm

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” 6:e avsnittet.

Volvos första reservdelskatalog på mikrofilm/mikrofiche 105×148 mm.

I konkurrens med Kodak tog vi hem en order från Volvo för framställning av deras reservdelskatalog på mikrofiche. Volvo fordrade 42 gångers förminskning. Vi, eller rättare sagt jag, var inte säker på hur vi skulle klara att effektuera ordern. Någon framställning av mikrofilm med 42 gångers förminskning av dokument hade inte tidigare gjorts i Sverige.

Efter några turer till USA tillsammans med Bo Talldal fann vi en samarbetspartner, University Microfilms, Ann Arbor i Michigan. Volvos första reservdelskatalog på mikrofilm producerades hos dem med mig som lärling. På hemresan hade jag med mig en stor och tung resväska med den nya katalogen på filmen. De tryckta katalogerna som tidigare sänts till Volvos distributörer i världen vägde ton och gick på lastbil och båt. Nu kunde den sändas med flygpost.

Det ankom nu på mig att starta upp produktionen i Stockholm för Volvos nästa katalog. Ett oväntat problem visade sig snart. Fotograferingen av katalogens sidor gick inte att göra hos Esselte på Vasagatan på grund av skakningar från tryckpressar och tunnelbana. (Minsta oskärpa eller dammpartikel förstorades 42 gånger av Mikrofilmsläsaren.) Jag fick sätta upp en ateljé på Dymo, ett annat bolag inom Esselte, i Hammarbyhamnen. Framkallningen och dupliceringen gjorde vi däremot på Vasagatan. För produktionen anställde vi två man, från Kodak. Detta blev en av mina mest spännande utmaningar.

Kurt

synar_volvo
Här inspekterar jag mikrofilm för Volvo

Fuji Photo Film Company

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” 7:e avsnittet.

Esselte System blev återförsäljare av Fujis mikrofilm i Sverige. I april 1979 for jag för produktutbildning till deras huvudkontor i Tokyo och vidare till deras fabrik i Ashigara. Fuji-folket tog väl hand om mig men på fritiden ville jag klara mig själv.

I Japan mötte jag fler ”utmaningar”. Den största var nog känslan av att vara analfabet. Det fanns skyltar och information överallt, men ingen jag kunde tyda. Japanen i gemen kunde på den tiden ingen engelska. Jag kunde dock hjälpligt kommunicera med skolbarn, om vi övervann vår blygsel. På tågresan till Ashigara mötte jag en hel skolklass. Efter mycket tissel och tassel kom ett av barnen fram till mig, sträckte fram handen och sade god dag på engelska. Stort jubel bland de övriga i klassen som nu ställde sig i kö för att också hälsa.

Att välja maträtt på restaurang var däremot enkelt. I skyltfönstret till matstället fanns tallrikar med de olika rätterna uppställda, naturtroget gjorda i plast. Det var bara det att gästen själv skulle tillaga den på en stekhäll vid bordet. Jag protesterade på svenska och fick strax en liten japanska bredvid mig som kock. (Svenska i kombination med teckenspråket fungerar i hela världen).

En kväll under min vistelse på fabriken bjöd produktionschefen på middag. Han och jag kom bra överens skulle det visa sig. Vid skålandet i ljummet risvin, sake, nämnde jag att vi i Sverige brukar sjunga till skålen. Det gör vi i Japan också sa han, och stämde upp en sång. Jag återgäldade med en svensk snapsvisa.

I storstaden Tokyo bodde jag på ett vanligt hotell men i Ashigara fick jag bo på ett japanskt natthärbärge. Där fanns en gemensam sovsal med bara draperier som åtskiljde gästerna. Liggande på golvet med en träklabb som huvudkudde fick man försöka sova till gästernas ljudliga snarkningar, på japanska.

Vi hade gott samarbete med Fuji genom åren. Jag fick produkt- och säljansvaret för mikrofilmen i Sverige. Som säljare drog jag nytta av mitt tekniska kunnande för att locka kunder. Jag inbjöd dem till kurser och konferenser om mikrofilm. Mest uppskattade var dessa möten om de hölls på Finlandsbåtarna.

Kurt

fuji
Vid Fuji Ashigara fabriken 1979
 

Utmaningar i Afrika

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” 8:o avsnittet.

Som nasare av telefonsvarare

En handelsdelegation från Nigeria besökte Sverige och Esselte 1978. Några av besökarna blev intresserade av den nya automatiska telefonsvararen från Japan som vi på Esselte System marknadsförde med framgång.

Relationen mellan Nigeria och Japan var frostig och därför diskuterades en försäljning av apparaten via Sverige till Nigeria. En försäljningschef och jag som tekniker fick i uppdrag att besöka landet för att närmare undersöka marknaden.

Första utmaningen var att få visum. Vi gjorde många besök på Nigerias ambassad, tjänstemannen där var inte av den hjälpsamma typen. Dessutom måste ett antal sprutor tas mot olika sjukdomar, som exempelvis malaria. Efter att alla formalia var avklarade tog vi telefonsvararen under armen och reste mot ekvatorn.

Under den långa flygresan fick vi bevittna ett storslaget tropiskt åskväder som vi dessbättre hade under oss. Att sedan ta sig genom tullen i Lagos var inte lätt för oss oerfarna västerlänningar. Efter att ha lagt några dollarsedlar i passet löste sig slutligen alla problem.

Ingen vit man kunde utan hjälp av en afrikan få tag på en taxi. En sydafrikan, som visste hur samhället fungerade, guidade och skötte det praktiska åt oss. Han lärde oss att betjäningen på hotellet fungerade mycket bättre om vi i tid och otid skakade hand med personalen, som om vi var kompisar.

Kontakt hade tidigare etablerats med en lokal firma: Chi Electronics& Scientific. Vi skulle nu tillsammans med dem besöka några företag för en demonstration av telefonsvararen. Det visade sig snart att de enda ”företagen” som hade tillgång till både telefon- och elnät var sjukhuset och försvaret. Det fanns ingen stor öppen marknad således.

En av ägaren till Chi Electronics skulle skjutsa oss. Han hade varit soldat under det blodiga Biafrakriget och klarat livhanken, men han körde bil som en självmordskandidat. Det var därför med viss vånda vi gav sig ut i trafiken.

En försvarsgrenschef besöktes emellertid. Han var intresserad av utrustningen men på grund av risken att bli misstänkt för muta vågade han inte fatta något beslut själv. Landets försvarsminister måste först ge sitt godkännande. Vi satt länge och väl i regeringens korridorer och väntade på företräde hos ministern dock utan att få något möte till stånd. (Betänk att Nigeria blev fri nation först 1960, dessförinnan var de en koloni till Storbritannien. I dag är Nigeria ett av Afrikas 54 länder.)

Det var så långt vi kom under vårt besök i Afrika. Ett nederlag, men vi var ändå glada när vi satt på planet hem efter en rätt omtumlande upplevelse.

Kurt

chi
Vår tilltänkta samarbetspartner Chi Electronics& Scientific, Nigeria 1978

 

Toshiba Optical Disc

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” 9:o avsnittet.

Utmaningar som inte nådde marknaden

Som ett alternativ till att arkivera dokument på mikrofilm lanserade Toshiba i mitten av 1980-talet ett system där dokumenten lagrades på en optisk disk. Esselte System var representant och återförsäljare av Toshibas kopiatorer och vi var också etablerade inom mikrofilmbranschen, som jag beskrivit tidigare. Det var därför följdriktigt att vi skulle marknadsföra deras nya produkt.

Den optiska disken i sig själv var stor och tjock som en tallrik, med skanner och minidator blev den en hel möbel. Vårt försäljningspris till kunden låg på nära en miljon kronor. Efter utbildning i Düsseldorf fick jag ta hand om både försäljning och service på produkten.

Vattenfall i Råcksta och Invandrarverket i Norrköping hyrde utrustningen en tid för att testa tekniken. Någon säljframgång blev den inte men jag fick en god inblick i tekniken och vad vi kunde förvänta oss av digitala lagringssystem i framtiden.

TeleGuide

Som medlem i Esselte AB:s koncernstyrelse blev jag delaktig i ett intressant men mycket dyrt projekt, TeleGuide. Projektet var inspirerat av franska Minitel som erbjöd abonnenterna en digital telefonkatalog. Kort beskrivet skulle IBM, Telia och Esselte lansera vad vi i dag kallar Internet, fast i begränsad omfattning.

IBM skulle tillverka en terminal. Televerket skulle sköta kommunikationen och Esseltes datacentral, som var en av de större i Sverige, skulle svara för ”internettjänsterna”.

Om det var IBM eller Televerket som drog sig ur projektet skall jag låta vara osagt men Esselte hade investerat över 200 miljoner i det. Med Internets förestående ankomst förstår jag nu bättre reträtten, trots stora investeringar hos parterna. Detta var i början av 1990 talet.

Kurt

teleguide
TeleGuide, klar för distribution 1992

Arbetsmiljön på kontoret

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” 10:o avsnittet.

Jag hade inom Esselte System i uppgift att se till att de produkter företaget sålde mötte de nordiska bestämmelserna ur ergonomi-, miljö- och elsäkerhetssynpunkt. Tillika var jag också huvudskyddsombud i SIF-klubben. Arbetsmiljöregler för kontor började diskuteras ofta och hett i slutet av 1970-talet.

I tidningen Modern Administration från 7-8/1982 skrev jag en artikel under rubriken: ”Vi måste få bättre information om arbetsmiljöreglerna”. Den direkta anledningen var att en forskare hade konstaterat förekomsten av cancerogena ämnen i laser-toner för kopiatorer. Hans rapport hade fått stor publicitet.

Vi hade att förhålla oss till kundernas oro och klara direktiv och gränsvärden från Arbetarskyddsstyrelsen men tiden mellan en forskarrapport till myndighetens beslut kunde vara flera år. Hur skulle vi då kunna angripa och lösa problemet inom rimlig tid.

I stället för att inte låtsas om eventuella problemen med våra produkter tog jag direktkontakt med forskaren, en professor, eller myndigheten i fråga. Jag blev alltid väl bemött då jag bad om deras hjälp och inte argumenterade emot tillämpningen av deras forskningsresultat. Att jag kom från Esselte, som då var en stor koncern, hjälpte mig naturligtvis. Tillsammans med dem kunde jag dels informera våra leverantörer, ibland tillsammans med expertisen och dels motivera säljarna som mötte kundernas frågor.

Kadmiumförbud i Sverige

Kemikalieinspektionen utfärdade 1982 ett förbud mot användning av kadmium vid ytbehandling. Eftersom vi i Sverige gick i täten med dylika bestämmelser måste alla våra leverantörer i utlandet informeras. En utmaning som inte var helt enkel.

Jag minns särskilt ett möte hos en leverantör i Kalifornien. Företagets produktionschef frågade marknadschefen hur stor del av deras produktion som levererades till Sverige. Cirka två procent blev svaret. Varför sitter vi då här utropade den stressade produktionschefen. Det är inte alltid lätt att vara liten och kaxig.

Arbetsplatsens ergonomi

Vi på Esselte System sålde och även använde utrustning för datainsamling. Vid dessa satt s.k. stansoperatriser som registrerade information på hålkort, hålremsa eller magnetband. Att sitta dagen i ända med detta monotona arbete tog hårt på kroppen.

Vår sjukgymnast arbetade hårt med att försöka förebygga flickornas nack- och ryggbesvär. Detta kombinerat med att våra säljare behövde något unikt säljargument gjorde att vi började arbetet med att utveckla en ergonomiskt bättre arbetsplats.

Jag koordinerade samarbetet med sjukgymnasten och två unga nytänkande designers. Vi lyckades också skapa en betydligt bättre arbetsställning för stansoperatriserna. Nu tar försäljningsavdelningen säkert fram en ny glassig broschyr över vårt nya koncept tänkte jag. Men icke, sa försäljningschefen.Vi gör en bruksanvisning om hur en arbetsplats skall vara utformad, den läser kunden, sa han.

Som en spin-off effekt av detta fick vi ett arbetsmiljötänk i företaget och lanserade både arbetsmiljöbelysning och bullerabsorberande huvar till dåtidens högljudda skrivare.

Kurt

arbetsmiljo

Modern Administration 7-8/1982