Gubbröra 1970 – talet

foretaget

Sjätte avsnittet från en kollektiv självbiografi

 År 1969 blev jag lockad till Esselte av Bosse. Min huvudsakliga uppgift skulle vara att utvärdera kontors- och mikrofilmsutrustning som Esselte börjat marknadsföra i Skandinavien. Produkter hämtades från ledande leverantörer i när och fjärran.

Bankerna skrev på 1970-talet ut kontoutdrag etc. på papper i långa banor s.k. tabulatorpapper. Med en ny Computer Output Microfilm teknik kunde utskriften i stället göras på mikrofilm och läsas i mikrofilmsläsare. Vi sålde och installerade fler COM anläggningar till banker och andra kunder med stordatordrift.

COM var anledningen till att jag fick resa till USA för första gången i mitt liv. Att, i januari 1970, få flyga in över soliga Los Angeles för mellanlandning, och vidare till San Fransisco var stort för mig på den tiden. Jag gick sedan på kurs några veckor hos ett företag som var beläget i det nu så mytomspunna Silicon Valley.

Något år senare var det dags att besöka en mikrofilmleverantör i New Orleans. Det var som att förflytta sig 100 år tillbaks i tiden jämfört med Kalifornien. Här uppehölls och synliggjordes klass- och kulturskillnaderna folk emellan, men språket var detsamma även i de franska kvarteren. Jag som potentiell kund bjöds ofta på både lunch och middag. Den inleddes alltid på någon ostronbar dock utan ostron för min del, däremot med en perfekt blandad Bloody Mary. När vi senare fick en utrustning levererad från företaget i New Orleans till Stockholm hade grabbarna gömt en flaska Bloody Mary Mix väl förpackad i maskinen.

I konkurrens med Kodak tog vi hem en order från Volvo för framställning av deras reservdelskatalog på mikrofilm. De tryckta katalogerna som tidigare sänts till Volvos distributörer i världen vägde ton och gick på lastbil och båt. Nu skulle de kunna sändas med flygpost. Vi var, eller rättare sagt jag, var inte säker på hur vi skulle klara att effektuera ordern, tekniken fanns inte i Sverige.

Efter några turer till USA tillsammans med Bosse fann vi en samarbetspartner. Volvos första reservdelskatalog på mikrofilm producerades hos dem med mig som lärling. Det ankom sedan på mig att starta upp produktionen i Stockholm för Volvos nästkommande kataloger.

Kurt

 

Bosse skriver

 Jan. 1969 tillträdde jag befattningen som VD för Esselte System. Omsättningen var 6 milj kr., med ca 50 anställda. Produkterna var omoderna, lönsamheten dålig. Esseltes koncernledning hade beslutat att företaget skulle utvecklas. Koncernen hade god likviditet, man var beredd att satsa. Det innebar nya utmaningar. Ta fram tekniskt mer avancerade produkter. Förhandla med internationella företag om agentur- och distributionsavtal. Bygga upp en slagkraftig nordisk organisation.

Med hjälp av duktiga medarbetare expanderade företaget med i genomsnitt 32 % per år. Vi hade också ett starkt stöd från koncernledningen.

När jag slutade som VD efter 12 år var Esselte System, ett ledande nordiskt företag i kontorsmaskins- och databranschen. Vi hade 25 filialkontor i Sverige, 4 i Danmark, 6 i Finland och 4 i Norge. Därtill ett stort antal återförsäljare. I Schweiz fanns dotterbolaget Scribona Internationell, som sålde ordbehandlingsmaskiner till distributörer i Europa. Omsättningen var ca 500 milj. Sv.kr. (mer än 1 miljard i dagens penningvärde) , antalet anställda ca 800. Lönsamheten var mycket god.

Arbetet förde mig ut i världen. Vi hade affärskontakter i Silicon Valley, Orange County, New Orleans, Atlanta, Michigan, New York och Boston i USA, Montreal i Kanada. I Japan hade vi tillverkare i Tokyo, Osaka och Kobe. Därtill flera affärskontakter i Europa. Jag fick många vänner. VD för det kanadensiska företaget blev en nära vän. Han var liksom jag friluftsmänniska. Vi bodde hos eskimåer, fiskade vid norra ishavet, vandrade i British Columbias urskogar, åkte skidor i Vermont m.m.

I början av anställningstiden bekostade företaget IFLs (som sorterar under Handelshögskolan) företagsledarutbildning. 6 x 2 veckor med projektarbete mellan kurserna. Jag fick också 2 veckors managementutbildning på Stanford University.

Uppgiften krävde ett stort engagemang med långa arbetsdagar, 100 – 150 resdagar utomlands, småresor i Sverige oräknade. Det var spännande och stimulerande, men de personliga påfrestningarna var stora.

Familjelivet försummades och ledde till skilsmässa. Familjen bodde kvar på Dalagatan, jag köpte ett litet 30-tals hus i Norra Ängby. När jag senare träffade min nuvarande fru, kände jag behov av mer tid för privatlivet.

 

Rune skriver

 På företaget fanns även försäljnings och systemavdelning och jag började istället som systemman/programmerare vilket innebar en omstart på gott och ont.

Systemman/projektledare, ansvarade för installationen av ett kontorsdatasystem och att det kunde genomföras till kundens belåtenhet. Där ingick att analysera kundens behov och att planera o dokumentera ett underlag för programmeringen. Denna kunde sedan utföras av mig eller annat utomstående företag. Mycket lärorikt, inte minst möten med kunder på olika nivåer.

I företaget framkom nya modeller och jag fick en ide’ om att överta uppdrag för vissa modeller i egen firma eftersom jag hade gott kunnande om dessa.  Efter överenskommelse med företagets VD var saken avgjord och egen firma (AB) startades 1975. . . .

Jag kunde då ta uppdrag från min tidigare anställning samtidigt som jag kunde söka kontakt med nya företag och fabrikat. Ett av dessa företag var Philips som jag då började samarbeta med och som introducerade en mindre dator, P2000M. Det var egentligen en s.k hemdator (typ ABC 80) med operativsystem MS-Dos. Den skulle visa sig användbar även för kontor.

Programvaror, såsom bokföringsprogram etc., fanns då inte till denna dator och jag bestämde mig för att satsa på att skapa sådana.  Nu kunde jag skriva program i Microsoft BASIC direkt på bildskärmen, helt underbart, istället för som tidigare med stansad hålremsa. Flera nätters arbete följde och ett samboförhållande gick åt skogen. Rutinerna, bokföring – fakturering m.m blev efterfrågade och kunde marknadsföras bl.a. genom Philips försäljningsorganisation.

Gubbröra 1980 – talet

1980_2

Sjunde avsnittet från en kollektiv självbiografi

Esselte blev återförsäljare av Fujis mikrofilm i Sverige. Jag for för produktutbildning till deras huvudkontor i Tokyo och vidare till deras fabrik i Ashigara. Fuji-folket tog väl hand om mig men på fritiden ville jag försöka klara mig själv.

Det fanns skyltar och information överallt, men inget jag kunde tyda. Jag kunde dock hjälpligt kommunicera med skolbarn, om vi övervann vår blygsel. På tågresan till Ashigara mötte jag en hel skolklass. Efter mycket tissel och tassel kom ett av barnen fram till mig, sträckte fram handen och sa god dag på engelska, stort jubel bland de övriga i klassen.

Att beställa mat på restaurang var däremot enkelt. I skyltfönstret till matstället fanns tallrikar med de olika rätterna uppställda, naturtroget gjorda i plast. Det var bara det att gästen själv skulle tillaga den på en stekhäll vid bordet. Jag protesterade på svenska och fick strax en liten japanska bredvid mig som kock. Svenska i kombination med teckenspråket fungerar i hela världen.

I storstaden Tokyo bodde jag på ett vanligt hotell men i Ashigara fick jag bo på ett japanskt natthärbärge. Där fanns en gemensam sovsal med bara draperier som åtskiljde gästerna. Liggande på golvet med en träklabb som huvudkudde fick man försöka sova till gästernas ljudliga snarkningar, på japanska.

En handelsdelegation från Nigeria besökte Sverige och Esselte 1978. Några av besökarna blev intresserade av den nya automatiska telefonsvararen från Japan som vi på Esselte marknadsförde med framgång. En försäljningschef och jag som tekniker fick i uppdrag att besöka landet för att närmare undersöka marknaden.

Kontakt hade tidigare etablerats med en lokal firma i Lagos. Vi skulle nu tillsammans med dem besöka några företag för en demonstration av telefonsvararen. Det visade sig snart att de enda ”företagen” som hade tillgång till både telefon- och elnät var sjukhuset och försvaret. Det fanns således ingen öppen marknad.

En försvarsgrenschef besöktes emellertid. Han var intresserad av utrustningen men på grund av risken att bli misstänkt för muta vågade han inte fatta något beslut själv. Landets försvarsminister måste först ge sitt godkännande. Vi satt länge och väl i regeringens korridorer och väntade på företräde hos ministern dock utan att få något möte till stånd. Det var så långt vi kom under vårt besök i Afrika.

Kurt

 

Bosse skriver

 Curt Abrahamsson, som jag kände väl, var en sann entreprenör. Han hade byggt upp Mercurikoncernen,  ett framgångsrikt, internationellt konsultföretag.  Vi träffades och kom överens om att starta ett nytt företag, Mercuri Data.  Idén var att utveckla och marknadsföra datasystem, som stöd i marknadsföring och försäljning.

Jag köpte en större villa i Sigtuna. Övre våningen blev vår bostad och nedre     våningen kontor. 3 av mina tidigare medarbetare anställdes. Vi tog fram ett säljplaneringssystem och ett system för simulering av kampanjer. Vi utvecklade också marknads- och kunddatabassystem för större företag.

Att använda data som stöd i marknadsföring och försäljning var något nytt på den tiden. Det blev uppmärksammat i fackpressen. Jag fick tillfälle att presentera systemen på konferenser, ordnade av såväl Dataföreningen som Marknadsföreningen, i både Stockholm, Göteborg och Malmö.

Avsikten var, att systemen också skulle säljas av övriga Mercuriföretag. Det gick trögt trots lovvärda försök. Datamognaden var låg bland konsulterna. Det var lättare att sälja konsulttjänster.

Vår egen försäljning gick hyggligt. Vi sålde säljplaneringssystem till de ledande dataföretagen och utvecklade kunddatabassystem åt flera större industriföretag.

1983 föddes vår dotter. Jag tog mig mer tid till familjelivet och upprätthöll också kontakten med mina söner. Trots fortfarande stor arbetsinsats fick jag också tid till friluftsliv och tennis. Mina resor var mest över dagen. Flög från det näraliggande Arlanda på morgonen och tillbaka på kvällen. Ibland blev det 2 – 3 dagar, då jag besökte Mercuriföretag i andra länder.

Det blev mycket skidåkning både med familjen och med kompisar. Bruksvallarna var vårt favoritställe för längdskidåkning. Med en kompis blev det veckolånga paddlingar med havskajak utmed Sveriges Östersjökust och i Ålands skärgård.

Att ha boende och arbete på samma ställe hade fördelar. Jag hann spela tennis på morgonen och ändå vara i gång på kontoret mellan 8 och 9. Jag kunde äta middag med familjen och sedan, när det krävdes jobba vidare på kvällen.

Tiden räckte också till ordförandeskap i Sigtuna tennisklubb och visst engagemang i kommunalpolitiken. Jag satt under en period i utbildningsnämnden.

Vi trivdes och hade ett bra liv.

 

Rune skriver

1984 kom IBM med ut sin Personal Computer (PC). Jag skaffade hem en sådan till mitt nya kontor på Ö. Förstadsgatan i Malmö i avsikt att skapa och leverera program till dessa PC.  Programvarorna fanns ju redan i drift för Philips-datorn, det gällde att överföra dessa till IBM-PC:n. Med hjälp av interface och egenhändigt tillverkad kabel lyckades denna överföring.

Mycket jobb sparades jämfört med att knappa över allt för hand, det skulle ha blivit många A4-sidor i källkod.

PC:n kom snart att bli utrustad med hårddisk vilket gav möjlighet till att skapa fler och mer sofistikerade program. IBM:s PC fick flera andra efterföljare och PC blev en gemensam benämning för dessa s.k. kloner (kopior). Programvaran såldes genom IBM- och andra PC-butiker där man ordnade visningar för PC med administrativa rutiner, samt dessutom genom egen direktreklam till företag.

1985 fyllde firman 10 år och jag var då 51. Ekonomiskt gick det bra men vad gällde pengar och dess värde tänkte jag ibland på barndomen och föräldrarnas påtvingade återhållsamhet.  Någon riktig entreprenörsanda fick jag aldrig, ibland ”arbetstiden” istället utflykter och ledighet. Att jobba utan anställda var effektivt men ibland saknade man arbetskamrater. Å andra sidan var det mycket kundkontakter så mänskligt umgänge blev det ändå.

Jag närmade mig 56 år och utvecklingen inom datorbranschen gick snabbt, operativsystemet DOS som jag arbetade med ersattes av Windows. Saknade rätta gnistan att skriva om programmen, nöjd med som det var. Dessutom började en begynnande lågkonjunktur (1990) göra sig påmind och jag började så smått pensionera mig vid 59. Därefter förblev datorerna mest en hobby.

Gubbröra Epilog 2016

gamlingar

Sista avsnittet från en kollektiv självbiografi

Vi var tre ynglingar som av en slump råkade hamna på samma arbetsplats 1961. Vi gjorde våra val och vägarna skildes. Så har vi mötts igen, tre gubbar, i ett samarbete där vi delar med oss av vår färd genom arbetslivet. Den som inte följt vår berättelse från starten kan början här.

Den största förändringen i mitt liv var nog när jag 1965 bytte arbetsplats, från Malmö till Stockholm. Jag flyttade från ett idylliskt boende i fiskesamhället Limhamn till det nybyggda Bollmora. Jag hamnade oundvikligen i en mer stressande trafiksituation och ett ständigt köande som jag hade svårt att vänja mig vid trots mina 25 år i Stockholm.

Den största utmaningen i mitt arbete var att starta produktionen av Volvos reservdelskataloger på mikrofilm. Överföringen av dokument och tidningar till mikrofilm gjordes i Sverige men inte med den förminskningsgrad som Volvo fodrade, den tekniken hämtade jag från USA. Jag inser nu att de många resorna och den omfattande kursverksamheten gjorde att familjen blev eftersatt, speciellt om man jämför med dagens curlingföräldrar.

Jag tror mig kunna konstatera att vår generation har levt i ett samhälle i ständig välfärdstillväxt och expansion. Vi har kunnat kosta på oss allt vi haft råd med. Det där med miljö och naturresurser kom i andra hand. Begränsningen var dock att pengar först måste tjänas och sparas innan man kunde spendera dem.

Efter avslutat förvärvsliv tystnade telefonen och faxen slutade mata papper. Snart var jag emellertid engagerad i hembygdsföreningen och min kreativitet fick sitt utlopp. Min tekniska ådra sattes också på prov när jag skapade en mobilanpassad hemsida: kolbacksbygden.se

Nu ägnar jag stor del av min tid åt friskvård för mina krämpor och att läsa, helst biografier/memoarer. Jag har varit med så länge och sett så mycket att det ofta är lätt att orientera sig i böckernas berättelser i tid och rum, vilket gör läsningen mer intressant.

Att berätta om mig själv håller mig också igång. Jag har lagt ut mitt liv på bloggen, som startade 2010, berättat om människor jag känt och saker som hänt mig. Jag tror mig emellertid ännu styra över mina beslut även om valmöjligheten vid min ålder är begränsad.

Slutligen ett tack till Bosse och Rune som gjorde berättelsen Gubbröra möjligt.

Kurt

Bild: Kurt 82, Bosse 83 och Rune 82

 

Bosse skriver

Vi bor nu i Tyresö. Vi ville komma närmare barnbarn och dotter med sambo. Härligt att på äldre dagar få uppleva den livsglädje, som den här lille knatten på 2 år utstrålar. Min fru, som arbetat som tandhygienist, och jag har haft ett bra liv tillsammans i mer än 40 år. Vi har också bra kontakt med mina söner och min f.d. fru. Hela klanen träffas ibland på familjemiddagar.

När jag ser tillbaka på ett innehållsrikt liv, känner jag mig privilegierad. Visst har det funnits problem och svårigheter. Slumpen, att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, har erbjudit möjligheter. När chansen dykt upp, har jag tagit den. Jag ser för det mesta mer möjligheter än problem.

Det svåraste beslutet och största utmaningen var, när jag lämnade Esselte System som VD. Företaget var då mycket framgångsrikt. Det väckte uppmärksamhet i branschen. Vad har hänt nu då? Koncernledning och anställda var förvånade. Det var tufft att stå emot alla spekulationer, men beslutet förändrade mitt liv till det bättre.

Även pensionärslivet har varit innehållsrikt. Jag har haft flera olika uppdrag. Det sista lämnade jag, när jag passerat 80. Skidåkning, havskajakpaddling, golf och tennis höll jag på med till ca 75, då jag fick operera en höft. Andra krämpor har tillkommit. Nu haltar jag med stödkäpp ca 2 km några gånger i veckan i Tyresöskogarna, går på gym 2 gånger i veckan.

Under några år bytte vi bostad ca 1 månad med familjer i andra länder. Oberfellabrun utanför Wien, Nantes i Frankrike och Boulder i Colorado. Att bo i ett land, även kortare tid, ger en god kännedom om ett land. Mer än den ytliga kontakten vid vistelser i ett turistområde.

Våra utlandsresor på senare år har varit kortare ”kulturresor” till olika städer i Europa. Numera är det korta ibland lite längre utflykter i Sverige. Under höst och vinter tillvaratar jag Stockholms stora utbud av föreläsningar och debatter. Vi går också gärna på teater och konserter. Vi läser mycket. Min fru mest romaner. Jag allt från romaner och biografier till triller. Vår dagstidning DN är tunnare i dag, men med bättre innehåll, tycker jag. Time och Nationell Geografi finns också på bordet vid läsfåtöljen.

Jag håller kontakten med de vänner, som finns kvar. Då och då blir det en tur till Kolbäck för att träffa Kurt, en av mina äldsta vänner.

Liksom en gång min morfar, har också den här 83 årige gubben blivit förnöjsam med livet, som det varit och som det är.

 

Rune skriver

 Det mest betydelsefulla: Min fru o jag längtade efter barn men det dröjde 10 år innan det stora undret inträffade och vi blev lyckliga föräldrar. Här har skrivits om slump och andra tillfälligheter men vad/vem är det egentligen som bestämmer?

82 år bor jag nu i en pensionärslägenhet ett hundratal meter från kvarteret där jag växte upp. Känns som en stor förmån att ibland gå där och minnas händelser och hyss som grabb och inte bekymra mig över dagens ungdom.

Största utmaning: Startade egna företaget 1975. Sedan tonåren fanns nog denna tanke inom mig och då jag såg möjligheten tog jag chansen.