Gubbröra 1980 – talet

1980_2

Sjunde avsnittet från en kollektiv självbiografi

Esselte blev återförsäljare av Fujis mikrofilm i Sverige. Jag for för produktutbildning till deras huvudkontor i Tokyo och vidare till deras fabrik i Ashigara. Fuji-folket tog väl hand om mig men på fritiden ville jag försöka klara mig själv.

Det fanns skyltar och information överallt, men inget jag kunde tyda. Jag kunde dock hjälpligt kommunicera med skolbarn, om vi övervann vår blygsel. På tågresan till Ashigara mötte jag en hel skolklass. Efter mycket tissel och tassel kom ett av barnen fram till mig, sträckte fram handen och sa god dag på engelska, stort jubel bland de övriga i klassen.

Att beställa mat på restaurang var däremot enkelt. I skyltfönstret till matstället fanns tallrikar med de olika rätterna uppställda, naturtroget gjorda i plast. Det var bara det att gästen själv skulle tillaga den på en stekhäll vid bordet. Jag protesterade på svenska och fick strax en liten japanska bredvid mig som kock. Svenska i kombination med teckenspråket fungerar i hela världen.

I storstaden Tokyo bodde jag på ett vanligt hotell men i Ashigara fick jag bo på ett japanskt natthärbärge. Där fanns en gemensam sovsal med bara draperier som åtskiljde gästerna. Liggande på golvet med en träklabb som huvudkudde fick man försöka sova till gästernas ljudliga snarkningar, på japanska.

En handelsdelegation från Nigeria besökte Sverige och Esselte 1978. Några av besökarna blev intresserade av den nya automatiska telefonsvararen från Japan som vi på Esselte marknadsförde med framgång. En försäljningschef och jag som tekniker fick i uppdrag att besöka landet för att närmare undersöka marknaden.

Kontakt hade tidigare etablerats med en lokal firma i Lagos. Vi skulle nu tillsammans med dem besöka några företag för en demonstration av telefonsvararen. Det visade sig snart att de enda ”företagen” som hade tillgång till både telefon- och elnät var sjukhuset och försvaret. Det fanns således ingen öppen marknad.

En försvarsgrenschef besöktes emellertid. Han var intresserad av utrustningen men på grund av risken att bli misstänkt för muta vågade han inte fatta något beslut själv. Landets försvarsminister måste först ge sitt godkännande. Vi satt länge och väl i regeringens korridorer och väntade på företräde hos ministern dock utan att få något möte till stånd. Det var så långt vi kom under vårt besök i Afrika.

Kurt

 

Bosse skriver

 Curt Abrahamsson, som jag kände väl, var en sann entreprenör. Han hade byggt upp Mercurikoncernen,  ett framgångsrikt, internationellt konsultföretag.  Vi träffades och kom överens om att starta ett nytt företag, Mercuri Data.  Idén var att utveckla och marknadsföra datasystem, som stöd i marknadsföring och försäljning.

Jag köpte en större villa i Sigtuna. Övre våningen blev vår bostad och nedre     våningen kontor. 3 av mina tidigare medarbetare anställdes. Vi tog fram ett säljplaneringssystem och ett system för simulering av kampanjer. Vi utvecklade också marknads- och kunddatabassystem för större företag.

Att använda data som stöd i marknadsföring och försäljning var något nytt på den tiden. Det blev uppmärksammat i fackpressen. Jag fick tillfälle att presentera systemen på konferenser, ordnade av såväl Dataföreningen som Marknadsföreningen, i både Stockholm, Göteborg och Malmö.

Avsikten var, att systemen också skulle säljas av övriga Mercuriföretag. Det gick trögt trots lovvärda försök. Datamognaden var låg bland konsulterna. Det var lättare att sälja konsulttjänster.

Vår egen försäljning gick hyggligt. Vi sålde säljplaneringssystem till de ledande dataföretagen och utvecklade kunddatabassystem åt flera större industriföretag.

1983 föddes vår dotter. Jag tog mig mer tid till familjelivet och upprätthöll också kontakten med mina söner. Trots fortfarande stor arbetsinsats fick jag också tid till friluftsliv och tennis. Mina resor var mest över dagen. Flög från det näraliggande Arlanda på morgonen och tillbaka på kvällen. Ibland blev det 2 – 3 dagar, då jag besökte Mercuriföretag i andra länder.

Det blev mycket skidåkning både med familjen och med kompisar. Bruksvallarna var vårt favoritställe för längdskidåkning. Med en kompis blev det veckolånga paddlingar med havskajak utmed Sveriges Östersjökust och i Ålands skärgård.

Att ha boende och arbete på samma ställe hade fördelar. Jag hann spela tennis på morgonen och ändå vara i gång på kontoret mellan 8 och 9. Jag kunde äta middag med familjen och sedan, när det krävdes jobba vidare på kvällen.

Tiden räckte också till ordförandeskap i Sigtuna tennisklubb och visst engagemang i kommunalpolitiken. Jag satt under en period i utbildningsnämnden.

Vi trivdes och hade ett bra liv.

 

Rune skriver

1984 kom IBM med ut sin Personal Computer (PC). Jag skaffade hem en sådan till mitt nya kontor på Ö. Förstadsgatan i Malmö i avsikt att skapa och leverera program till dessa PC.  Programvarorna fanns ju redan i drift för Philips-datorn, det gällde att överföra dessa till IBM-PC:n. Med hjälp av interface och egenhändigt tillverkad kabel lyckades denna överföring.

Mycket jobb sparades jämfört med att knappa över allt för hand, det skulle ha blivit många A4-sidor i källkod.

PC:n kom snart att bli utrustad med hårddisk vilket gav möjlighet till att skapa fler och mer sofistikerade program. IBM:s PC fick flera andra efterföljare och PC blev en gemensam benämning för dessa s.k. kloner (kopior). Programvaran såldes genom IBM- och andra PC-butiker där man ordnade visningar för PC med administrativa rutiner, samt dessutom genom egen direktreklam till företag.

1985 fyllde firman 10 år och jag var då 51. Ekonomiskt gick det bra men vad gällde pengar och dess värde tänkte jag ibland på barndomen och föräldrarnas påtvingade återhållsamhet.  Någon riktig entreprenörsanda fick jag aldrig, ibland ”arbetstiden” istället utflykter och ledighet. Att jobba utan anställda var effektivt men ibland saknade man arbetskamrater. Å andra sidan var det mycket kundkontakter så mänskligt umgänge blev det ändå.

Jag närmade mig 56 år och utvecklingen inom datorbranschen gick snabbt, operativsystemet DOS som jag arbetade med ersattes av Windows. Saknade rätta gnistan att skriva om programmen, nöjd med som det var. Dessutom började en begynnande lågkonjunktur (1990) göra sig påmind och jag började så smått pensionera mig vid 59. Därefter förblev datorerna mest en hobby.