Mor- och farföräldrarna

”Så var det på stenåldern” 3:e avsnittet.

Innan jag går vidare i berättelsen om barndomen vill jag först skriva några rader om mina mor- och farföräldrar, som jag uppfattade dem. Ingen fanns i livet efter mina tonår.

Mormor och morfar, Ida och Gustav Andersson, bodde i ett torp i Yllesta, Kolbäck socken. Båda var födda 1879. Gustav arbetade på Sörstafors Pappersbruk dit han troget cyklade sex dagar i veckan med matsäcken i sin unikabox. Ida och Gustav gjorde inte mycket väsen av sig utan strävade på och uppfostrade fem barn under små omständigheter. Jag cyklade ofta tillsammans med mamma till Yllesta för att hälsa på dem. Morfar dog av hjärtinfarkt 72 år gammal. Mormor fick leva tre år längre.

Minns att jag en kall vinterdag skidade från Vallby till Yllesta för att hälsa på mormor. När jag kom fram fick jag en stor tallrik till bredden fylld med varm nyponsoppa. Gott! När den var uppäten fyllde mormor på tallriken igen. Att säga ”jag orkar inte” gick inte för sig på den tiden. Jag lyckades pina i mig soppan men från den dagen smakar jag inte nyponsoppa. Mormor hörde dåligt så vi pratade med henne genom en tratt, den tidens hörapparat.

Min farmor Gunhild Maria var född 1878. Hon var en mild och omtyckt mor har jag förstått. Trots min späda ålder, jag var tre år när hon dog, har jag ett tydligt minne av henne. Kolabäck var hennes benämning på Kolbäck för oss barn. Maria nedkom med tio barn under en period av 22 år. Hon blev 59 år gammal.

Farfar Ernst var förutom bonde en duktig biodlare och mycket händig bakom hyvelbänken. Men han var sin hustrus motsats, otillgänglig inte minst för sina närmaste. Jag hörde honom aldrig skratta. Ernst var däremot en betrodd man på bygden. Den slutsatsen kan man dra då han hade fler förtroendeuppdrag. Han var bland annat barnavårdsman och fjärdingsman. Som sådan hade han både revolver och handfängsel hemma. Efter hans död, vid 78 års ålder 1952, testade Sören och jag både handklovarna och pistolen. Handklovarna fungerade men revolvern var ofarlig då ammunitionen hade förlorat sin kraft.

Kurt

vallby_farfar_farmor

Farmor och farfar i Vallby fick tio barn

Kriget kom 1939

”Så var det på stenåldern” 4:e avsnittet.

Jag har ett minne från hösten 1939. Pappa gick på åkern och plöjde med hästarna. Mamma och jag var i köket. Efter nyheterna på radion sa hon till mig: Gå ut till pappa och tala om att kriget har börjat. Jag var då fem år och förstod naturligtvis inte innehållet men att det var ett allvarligt budskap gick inte att ta miste på. Nu var det viktigt att dra ner mörkläggningsgardiner för fönstren på kvällen.

Det jag också minns under kriget var ransoneringskorten, för inköp av nästan alla varor. I affären fick man inte köpa de ransonerade varorna om man inte hade giltiga kuponger, men hos uppfödarna själva kunde det gå. Det var under kriget jag första gången hörde talas om svarta börsen, utan att därför förstå vad det var. På radion hörde vi en galning som gormade och skrek på ett obegripligt språk, det var Hitler. (Nu flabbas och skriks det i TV lika obegripligt.)

Pappa var i fler omgångar inkallad till militärtjänstgöring. Han var placerad i Oxelösund och bevakade tyska båtar. Under hans bortavaro fick mamma klara hela bonderiet själv, skötsel av hästar, kor, grisar och höns. Jag var runt tio år då och fick hjälpa till med det jag kunde. Att mocka dyngrännorna som exempel var ett tungt arbete. Det fordrade god balans på en hal landgång när skottkärran med dynga skulle köras ut på dynghögen.

Det var grymt kallt, för att använda dagens språkbruk, under krigsvintrarna 1940-1942.
Innan vi skidade till skolan hade mamma lindat schalar runt huvudet på oss så bara ögonen var fria. Men iväg måste vi. Var sedan skidspåret igenyrt av snö, vilket det ofta var, blev skidfärden till Mölntorps småskola påfrestande för oss första- och andraklassare. Det är klart att mamma oroade sig för hur vi skulle klara oss, någon telefon fanns inte på den tiden. I skolsalen eldades det så vedkaminen blev röd. Sören och jag hjälpte till att hugga veden.

Min farbror Olle hade bilverkstad i Hallstahammar och var ägare av en grym Ford V8 1939. Under kriget stod emellertid bilen uppställd i ett uthus i Hällby. Krigsmakten hade lagt beslag på gummihjulen. Olle var en duktig bilmekaniker som byggde gengasaggregat på de bilar som tilläts köra, som taxibilar. Han försåg också pappas EPA-traktor med gengasaggregat. Sören och jag högg vedklossar av björk som bränsle i aggregaten och tjänade en krona per säck. Det gick åt många säckar.

Kurt

gengastraktorn

Pappa Erik och Sören provkör EPA-traktorn.

ransoneringskort

Ransoneringskort från maj 1945

Skolgången

”Så var det på stenåldern” 5:e avsnittet.

Min skolgång började som jag tidigare nämnt i Mölntorps småskola. Karin Norin, vår lärarinna var en omtyckt fröken. Hon undervisade i klasserna ett och två. Tredje och fjärde årsklassen gick jag i ”mellanskolan” vid Säby Kyrka, nuvarande Säby hembygdsförenings lokal. Vår fröken då var Karin Dahl. Hon bodde i skolans övervåning. Där finns nu en vävstuga. Femte och sjätte klassen gick jag i ”storskolan”, nuvarande församlingsgården. Lärare, tillika kantor, var Agne Engqvist. Han var sträng men omtyckt av de flesta. Agne kom från Vimmerby och berättade gärna om Småland för oss.

Den tidens skola skilde sig mycket från dagens. Den största skillnaden ligger nog i att det då var uteslutande katederundervisning med ordning och reda i klassen, trots många barn i samma klassrum. Att kunna multiplikationstabellen som ett rinnande vatten var ett krav. Rättskrivning med bläckpenna och bläck i ett bläckhorn var en nervpåfrestande övning. Då det hände att man gjorde en bläckplump i skrivboken. En efterlängtad dag på året var skurlovet. Skolan skulle bokstavligen knäskuras och vi fick ledigt.

En mindre uppskattad aktivitet, vid ett tillfälle, var när potatisen skulle skördas. Hela småskoleklassen skulle delta i arbetet. Enda trösten var att den skulle plockas upp hos Larsson i Vallby. I storskolan fick vi vid mer än ett tillfälle hjälpa till att plantera skog både vid Säby Gård och i Åskebro. Den skogen är nu klar för avverkning.

Under kriget kom fler barn från Finland till vår skola. De var utplacerade i några hem på gårdarna i socknen. Fler av barnen stannade kvar som fosterbarn i Sverige efter kriget. Jag blev så smått förtjust i en flicka från Finland, Marita. Hon återvände dock till hemlandet efter kriget och måste börja lära sig finska.

Vid alla skolavslutningarna stod vi barn runt flaggstången och sjöng ”Den blomstertid nu kommer”. Den 17 juni 1947 gjorde jag det för sista gången då jag fick ut sjätte klassen. Därmed återstod nu bara sex veckors fortsättningsskola i Kolbäck. Jag klarade mig genom hela skolan utan kvarsittning i någon klass, till min mammas stora lättnad.

Konfirmationen var viktig på mer än ett sätt på den tiden. Vid själva konfirmationen i kyrkan, då vi ”gick fram” som det hette, fick jag bära långbyxor för första gången. Dessförinnan var det golfbyxor, skidbyxor och kortbyxor som gällde. Vid högtiden fick jag också min första klocka. Nu var jag redo att gå ut i arbetslivet bland de stora grabbarna. Arbete fanns men lönen var låg, 15 kronor per vecka, för ett springpojks- och lärlingsjobb.

Kurt

betyg

Betyg från första klass

Säby vid min uppväxt

Så var det på stenåldern” 6:e avsnittet.

Säby sockenkommun bildades 1863. Socknen slogs samman med Kolbäck 1951 och med Hallstahammars kommun 1972. Folkmängden år 1939 var 643 och är nu ca 500 innevånare.

I Säby fanns på 1930-talet 27 gårdar med ca 77 hästar och över 400 kor. Korna mjölkades för hand. På 1940-talet började mjölkmaskiner tas i bruk. Traktorer började användas i slutet av 1930-talet. Omställningen i jordbruket har gjort att det i dagens Säby bara finns en handfull lantbrukare kvar och en mjölkbonde med 260 djur.

Shoppingcenter fanns också förr i tiden, men kallades då lanthandel eller handelsbod. En lanthandel, Gröndal, låg mellan Fyrbacken och Hällby. Den blev dock flyttad till Hörnet på 1950-talet. Under världskriget importerades inga bananer till Sverige. Från de första båtlasterna efter kriget blev alla barn i Sverige tilldelade tre bananer. I Gröndal köpte jag mina bananer.

Den första handelsboden i Mölntorp byggdes 1928, en timrad bod vid Spången över ån mellan fabriken och samhället. På 1940-talet bildades en konsumtionsförening och en mjölk- och speceriaffär byggdes. Handlarna förde det mesta som behövdes i den tidens hushåll även medikamenter som Jukon spensalva, användbar inte bara i ladugården.

På 1940-talet byggde Televerket en anslutningsstation vid Säby By. Hemmen i Säby började så sakteliga få telefon med nummerskiva, så kallad petmoj. Dessförinnan fanns på enstaka gårdar telefon med vev. Samtalen fick då beställas via telefonist. Dessa telefonister blev ofta välunderrättade medborgare.

Säbys enda industri, Mölntorps Verkstäder, började i mitten av 1920-talet tillverkning av produkter i rostfritt stål. När jag som 15-åring 1949 arbetade där tillverkades bl.a. kaffepannor, tillbringare, gräddsnäckor, spottkoppar och diskbänkar i rostfritt. INTRA som företaget i dag heter sysselsätter 75 anställda för tillverkning av i huvudsak diskbänkar.

Jag var med och lobbade för bredband till landsbygden och i början av 2013 erbjöds säbyborna bredbandsuppkoppling. En pionjärinsats var i mål. Mer om det och andra berättelser från Säby kan du läsa här.

Kur

På den gamla goda tiden.

”Så var det på stenåldern” 7:e avsnittet.

Det var på 1940-talet som ett badhus med både svikt och hopptorn uppfördes i Mölntorp . Mamma sände oss obönhörligen dit för simundervisning. Samma disciplin gällde som när vi gick i skolan. Hur kallt och regnigt det än var så skulle vi iväg. Undervisningen ställdes heller aldrig in. Hur roligt var det att sitta i gruset och simma torrsim? Badlivet hörde sedan till min ungdoms somrar.

Vattnet i Kolbäcksån förorenades allt mer då villorna i Mölntorp installerade vattentoaletter. Utloppet från dessa gick ut i ån och det gick snart inte att bada där. Dessutom släppte Pappersbruket i Sörstafors ut sina kemikalier i ån. Vi åkte i stället till Borgåsund och Sanda. Dit cyklade jag och min bror Sören ofta, om inte pappa behövde oss i skördearbete.

MIK Mölntorps Idrottsklubbs hemmaarena var Kvarnhagen. Den blev officiellt invigd den 19 augusti 1945. Här tillbringade vi också ofta vår tid med träning och tävlingar. Att vi sedan gjorde bra resultat i konkurrens med andra skollag var inte så konstigt. Skidlöpning, traditionell stil, var min specialgren. Brottning höll vi också på med. 1957 blev Arne Hals från Strömsholm svensk mästare i grekisk-romersk stil, mellanvikt.

På vintern spelade vi bandy på Hällbykärret. De första skridskorna bror min och jag hade var så kallade halvrör som spändes fast under pjäxan. Och de första bandyklubborna gjorde vi av en gren från enbärsbusken, de hade den rätta formen. Innan matchen kunde börja så skulle en bandyplan skrapas ren från snö. Efter väl förrättad match växlade vi från skridskor till skidor och stakade de två kilometrarna genom skogen hem till Vallby. Då smakade den varma chokladen som bäst.

Smebruket var, förutom Kvarnhagen och Badhuset, en central samlingsplats på kvällarna i Mölntorp. Där fanns den tidens internetuppkoppling, en anslagstavla. På söndagskvällarna kunde vi i samlad tropp gå på bio. Vi hade två biografer att välja på, en på Herrskogen i Strömsholm och en i Kolbäck. Läs mer om Mölntorp.

Som fler andra ungdomar kom jag att bli medlem i NTO, Strömsholm. Det var nog mer tjejerna som drog än nykterhetslogen. Som rena nöjesställen kan jag nämna Kolbäcks Folket Park, Tomtskogen i Rytterne och skjutbanan på Utnäslöt. Så gott som alla besökare kom per cykel. Ibland skulle någon flicka eskorteras hem och bodde hon då åt motsatt håll fick man trampa många mil innan man var hemma igen framåt morgonen. Då kunde jag både se och höra Storspoven nere vid bäcken och möta pappa när han var på väg att ta in korna från fältet för morgonmjölkningen.

Vid 17 års ålder väcktes mitt intresse för hundar. Min mentor var Curt Henriksson, Strömsholm. Vi var ofta på träning och tävlingar i brukshundsprov. Jag tävlade i skyddsdressyr med min schäfer, Ulven av Tågabo. Och fick i december 1952 certifikat från armén på att Ulven var godkänd som bevakningshund. Inför militärtjänsten sålde jag Ulven till Arméns Hundskola. Han blev en av deras avelshundar och medverkade också i filmen ”Barnen från Frostmofjället”, som varg.

En annan hobby jag hade var fotografering. På den tiden fanns bara svart-vit film. Bilderna framkallade och förstorade jag själv. Det var en relativt dyr hobby så jag valde motiven med omsorg och hur dessa skulle komponeras. Jag lärde mig fotografering från grunden och provade också på smalfilmning, med kamera för dubbel-8-film. Kamerans drivning drogs upp för hand, likt en gammal väckarklocka.

Kurt

jorgen_mamma_ulven

Foto: 1953