År 1935 gick flyttlasset till Vallby

Uppväxten 2:a avsnittet

Familjen Erik Larsson, som det hette på den tiden, flyttade någon gång under mitt andra levnadsår från Åskebro till fädernegården Vallby i Säby socken. Farfar Ernst född 1874 och hemmansägare överlät jordbruket till pappa Erik genom arrende.

Ett år och sju månader efter min födelse såg min bror Sören dagens ljus. Att jag skriver ett år och sju månader beror på att det sitter i ryggmärgen. Det var standardsvaret mina föräldrar gav obekanta som frågade om vi var tvillingar.

Stugan vi bodde i var på ett rum och kök ca 30 kvadratmeter, förutom ett oisolerat rum som bara kunde användas på sommaren. Spisen höll köket varmt och i kammaren eldade vi i kakelugnen. När det var som kallast värmde mamma ett strykjärn på vedspisen och strök lakanen i sängen innan vi kröp ner under täcket på halmmadrassen. Skönt!

Vatten pumpade vi upp i en hink ur den stensatta brunnen vid husknuten. När det regnade kunde det hända att en och annan mask följde med i hinken men det upptäcktes sällan förrän vi närmade oss botten av hinken. No big deal, som de säger i Amerika. Sören och jag fick som alla barn i bondhemmen tidigt lära oss att hjälpa till. Att bära in ved och vatten var en högprioriterad uppgift.

På den tiden återvanns nästan allt från hushållet. Matrester gick till skulhinken och vidare till grisarna. Papper eldades upp och någon plast fanns inte. Toalettbesöken gick till utedasset både sommar och vinter. Dyngan från både människor och djur blev gödsel på åkrarna. På den tiden fanns ingen konstgödsel.

Ett handfat i en lavoar fungerade som tvättställ. Varje vecka fick vi emellertid bada i ett vattenkar, jag först som var äldst och sedan Sören. Den turordningen gällde också skor och kläder. Stackars Sören fick nästan aldrig några nya kläder, det var mina urvuxna som gällde.

Till hemmanet hörde två mangårdsbyggnader. Som arrendatorer fick vi först flytta in i det mindre huset. Fjorton år senare när jag var 15 år blev pappa Erik ägare till Vallby. Vi bytte äntligen bostad med farfar. Pappa började nu upprustningen och moderniseringen av huset. Vilken lättnad det blev för framförallt mamma med indraget vatten, värme och sanitet.

Kurt

soren_kurt_2

Tvillingar?

Mor- och farföräldrarna

”Så var det på stenåldern” 3:e avsnittet.

Innan jag går vidare i berättelsen om barndomen vill jag först skriva några rader om mina mor- och farföräldrar, som jag uppfattade dem. Ingen fanns i livet efter mina tonår.

Mormor och morfar, Ida och Gustav Andersson, bodde i ett torp i Yllesta, Kolbäck socken. Båda var födda 1879. Gustav arbetade på Sörstafors Pappersbruk dit han troget cyklade sex dagar i veckan med matsäcken i sin unikabox. Ida och Gustav gjorde inte mycket väsen av sig utan strävade på och uppfostrade fem barn under små omständigheter. Jag cyklade ofta tillsammans med mamma till Yllesta för att hälsa på dem. Morfar dog av hjärtinfarkt 72 år gammal. Mormor fick leva tre år längre.

Minns att jag en kall vinterdag skidade från Vallby till Yllesta för att hälsa på mormor. När jag kom fram fick jag en stor tallrik till bredden fylld med varm nyponsoppa. Gott! När den var uppäten fyllde mormor på tallriken igen. Att säga ”jag orkar inte” gick inte för sig på den tiden. Jag lyckades pina i mig soppan men från den dagen smakar jag inte nyponsoppa. Mormor hörde dåligt så vi pratade med henne genom en tratt, den tidens hörapparat.

Min farmor Gunhild Maria var född 1878. Hon var en mild och omtyckt mor har jag förstått. Trots min späda ålder, jag var tre år när hon dog, har jag ett tydligt minne av henne. Kolabäck var hennes benämning på Kolbäck för oss barn. Maria nedkom med tio barn under en period av 22 år. Hon blev 59 år gammal.

Farfar Ernst var förutom bonde en duktig biodlare och mycket händig bakom hyvelbänken. Men han var sin hustrus motsats, otillgänglig inte minst för sina närmaste. Jag hörde honom aldrig skratta. Ernst var däremot en betrodd man på bygden. Den slutsatsen kan man dra då han hade fler förtroendeuppdrag. Han var bland annat barnavårdsman och fjärdingsman. Som sådan hade han både revolver och handfängsel hemma. Efter hans död, vid 78 års ålder 1952, testade Sören och jag både handklovarna och pistolen. Handklovarna fungerade men revolvern var ofarlig då ammunitionen hade förlorat sin kraft.

Kurt

vallby_farfar_farmor

Farmor och farfar i Vallby fick tio barn

Kriget kom 1939

”Så var det på stenåldern” 4:e avsnittet.

Jag har ett minne från hösten 1939. Pappa gick på åkern och plöjde med hästarna. Mamma och jag var i köket. Efter nyheterna på radion sa hon till mig: Gå ut till pappa och tala om att kriget har börjat. Jag var då fem år och förstod naturligtvis inte innehållet men att det var ett allvarligt budskap gick inte att ta miste på. Nu var det viktigt att dra ner mörkläggningsgardiner för fönstren på kvällen.

Det jag också minns under kriget var ransoneringskorten, för inköp av nästan alla varor. I affären fick man inte köpa de ransonerade varorna om man inte hade giltiga kuponger, men hos uppfödarna själva kunde det gå. Det var under kriget jag första gången hörde talas om svarta börsen, utan att därför förstå vad det var. På radion hörde vi en galning som gormade och skrek på ett obegripligt språk, det var Hitler. (Nu flabbas och skriks det i TV lika obegripligt.)

Pappa var i fler omgångar inkallad till militärtjänstgöring. Han var placerad i Oxelösund och bevakade tyska båtar. Under hans bortavaro fick mamma klara hela bonderiet själv, skötsel av hästar, kor, grisar och höns. Jag var runt tio år då och fick hjälpa till med det jag kunde. Att mocka dyngrännorna som exempel var ett tungt arbete. Det fordrade god balans på en hal landgång när skottkärran med dynga skulle köras ut på dynghögen.

Det var grymt kallt, för att använda dagens språkbruk, under krigsvintrarna 1940-1942.
Innan vi skidade till skolan hade mamma lindat schalar runt huvudet på oss så bara ögonen var fria. Men iväg måste vi. Var sedan skidspåret igenyrt av snö, vilket det ofta var, blev skidfärden till Mölntorps småskola påfrestande för oss första- och andraklassare. Det är klart att mamma oroade sig för hur vi skulle klara oss, någon telefon fanns inte på den tiden. I skolsalen eldades det så vedkaminen blev röd. Sören och jag hjälpte till att hugga veden.

Min farbror Olle hade bilverkstad i Hallstahammar och var ägare av en grym Ford V8 1939. Under kriget stod emellertid bilen uppställd i ett uthus i Hällby. Krigsmakten hade lagt beslag på gummihjulen. Olle var en duktig bilmekaniker som byggde gengasaggregat på de bilar som tilläts köra, som taxibilar. Han försåg också pappas EPA-traktor med gengasaggregat. Sören och jag högg vedklossar av björk som bränsle i aggregaten och tjänade en krona per säck. Det gick åt många säckar.

Kurt

gengastraktorn

Pappa Erik och Sören provkör EPA-traktorn.

ransoneringskort

Ransoneringskort från maj 1945

Skolgången

”Så var det på stenåldern” 5:e avsnittet.

Min skolgång började som jag tidigare nämnt i Mölntorps småskola. Karin Norin, vår lärarinna var en omtyckt fröken. Hon undervisade i klasserna ett och två. Tredje och fjärde årsklassen gick jag i ”mellanskolan” vid Säby Kyrka, nuvarande Säby hembygdsförenings lokal. Vår fröken då var Karin Dahl. Hon bodde i skolans övervåning. Där finns nu en vävstuga. Femte och sjätte klassen gick jag i ”storskolan”, nuvarande församlingsgården. Lärare, tillika kantor, var Agne Engqvist. Han var sträng men omtyckt av de flesta. Agne kom från Vimmerby och berättade gärna om Småland för oss.

Den tidens skola skilde sig mycket från dagens. Den största skillnaden ligger nog i att det då var uteslutande katederundervisning med ordning och reda i klassen, trots många barn i samma klassrum. Att kunna multiplikationstabellen som ett rinnande vatten var ett krav. Rättskrivning med bläckpenna och bläck i ett bläckhorn var en nervpåfrestande övning. Då det hände att man gjorde en bläckplump i skrivboken. En efterlängtad dag på året var skurlovet. Skolan skulle bokstavligen knäskuras och vi fick ledigt.

En mindre uppskattad aktivitet, vid ett tillfälle, var när potatisen skulle skördas. Hela småskoleklassen skulle delta i arbetet. Enda trösten var att den skulle plockas upp hos Larsson i Vallby. I storskolan fick vi vid mer än ett tillfälle hjälpa till att plantera skog både vid Säby Gård och i Åskebro. Den skogen är nu klar för avverkning.

Under kriget kom fler barn från Finland till vår skola. De var utplacerade i några hem på gårdarna i socknen. Fler av barnen stannade kvar som fosterbarn i Sverige efter kriget. Jag blev så smått förtjust i en flicka från Finland, Marita. Hon återvände dock till hemlandet efter kriget och måste börja lära sig finska.

Vid alla skolavslutningarna stod vi barn runt flaggstången och sjöng ”Den blomstertid nu kommer”. Den 17 juni 1947 gjorde jag det för sista gången då jag fick ut sjätte klassen. Därmed återstod nu bara sex veckors fortsättningsskola i Kolbäck. Jag klarade mig genom hela skolan utan kvarsittning i någon klass, till min mammas stora lättnad.

Konfirmationen var viktig på mer än ett sätt på den tiden. Vid själva konfirmationen i kyrkan, då vi ”gick fram” som det hette, fick jag bära långbyxor för första gången. Dessförinnan var det golfbyxor, skidbyxor och kortbyxor som gällde. Vid högtiden fick jag också min första klocka. Nu var jag redo att gå ut i arbetslivet bland de stora grabbarna. Arbete fanns men lönen var låg, 15 kronor per vecka, för ett springpojks- och lärlingsjobb.

Kurt

betyg

Betyg från första klass

Säby vid min uppväxt

Så var det på stenåldern” 6:e avsnittet.

Säby sockenkommun bildades 1863. Socknen slogs samman med Kolbäck 1951 och med Hallstahammars kommun 1972. Folkmängden år 1939 var 643 och är nu ca 500 innevånare.

I Säby fanns på 1930-talet 27 gårdar med ca 77 hästar och över 400 kor. Korna mjölkades för hand. På 1940-talet började mjölkmaskiner tas i bruk. Traktorer började användas i slutet av 1930-talet. Omställningen i jordbruket har gjort att det i dagens Säby bara finns en handfull lantbrukare kvar och en mjölkbonde med 260 djur.

Shoppingcenter fanns också förr i tiden, men kallades då lanthandel eller handelsbod. En lanthandel, Gröndal, låg mellan Fyrbacken och Hällby. Den blev dock flyttad till Hörnet på 1950-talet. Under världskriget importerades inga bananer till Sverige. Från de första båtlasterna efter kriget blev alla barn i Sverige tilldelade tre bananer. I Gröndal köpte jag mina bananer.

Den första handelsboden i Mölntorp byggdes 1928, en timrad bod vid Spången över ån mellan fabriken och samhället. På 1940-talet bildades en konsumtionsförening och en mjölk- och speceriaffär byggdes. Handlarna förde det mesta som behövdes i den tidens hushåll även medikamenter som Jukon spensalva, användbar inte bara i ladugården.

På 1940-talet byggde Televerket en anslutningsstation vid Säby By. Hemmen i Säby började så sakteliga få telefon med nummerskiva, så kallad petmoj. Dessförinnan fanns på enstaka gårdar telefon med vev. Samtalen fick då beställas via telefonist. Dessa telefonister blev ofta välunderrättade medborgare.

Säbys enda industri, Mölntorps Verkstäder, började i mitten av 1920-talet tillverkning av produkter i rostfritt stål. När jag som 15-åring 1949 arbetade där tillverkades bl.a. kaffepannor, tillbringare, gräddsnäckor, spottkoppar och diskbänkar i rostfritt. INTRA som företaget i dag heter sysselsätter 75 anställda för tillverkning av i huvudsak diskbänkar.

Jag var med och lobbade för bredband till landsbygden och i början av 2013 erbjöds säbyborna bredbandsuppkoppling. En pionjärinsats var i mål. Mer om det och andra berättelser från Säby kan du läsa här.

Kur