Om första arbetet och militärtjänstgöringen

”Så var det på stenåldern” 8:e avsnittet.

Det var en måndag och sommarlovet började. Jag var 12 år och skulle börja jobba utanför hemmet. Bröderna Anderssons Elektriska i Kolbäck skulle få mina förväntansfulla tjänster några veckor. Efter skolan, sommaren 1947, fick jag min första egentliga anställning hos dem. Som springpojke fick jag slita rätt hårt men jag lärde mig mycket. Jag har ett speciellt minne från den tiden. Firman fick ett ovanligt uppdrag: Ljuskronorna i Munktorps kyrka skulle elektrifieras. Jag som var yngst fick krypa på kyrkvalvet i duvträck och hissa ner ljuskronorna så ledningsdragningen kunde göras. Som belöning fick jag köra firmabilen hem till Kolbäck.

Jag trivdes mycket bra hos Bröderna Andersson, men de betalade dåligt konstaterade jag, 15 kronor per vecka. Efter ett och ett halvt år och under stor vånda begärde jag påökt till 20 kronor i veckan men fick så småningom ett nekande svar.

Dagen efter beskedet sökte jag jobb hos Mölntorps Verkstäder och fick börja omgående. Miljön i en verkstad var inte så hälsosam på den tiden och jag kände mig instängd och pappa tjatade på mig att jag måste skaffa mig ett yrke. Efter drygt ett år slutade jag därför på Mölntorps Verkstäder trots att jag tjänade 70 kronor per vecka, vilket var bra på den tiden. Jag hann även här lära mig mycket som jag har haft nytta av senare i livet.

Vid den militära mönstringen blev jag uttagen till Infanteriskjutskolan. Jag ryckte in till A1 i Sundbyberg. Efter en kort tid förlades vi på Säby Gård i Kallhäll. Där logerades vi ca 100 man på skullen till en ladugård. Vårt övningsfält var Järvafältet där bl. a. Kista och Akalla ligger idag. (I Kista bodde jag 30 år senare.) Efter den obligatoriska terränglöpningen på lördagarna var veckans övningar slut. Då liftade jag hem till Vallby. Dagersättningen var 1:50 vill jag minnas, så det gällde att hålla i pengarna.

Under tre månader blev vi stationerade vid A3 i Kristianstad. Där lärde jag mig förstå några av Skånes många dialekter och att Skåne inte bara är ett slättland. Det gick att orientera bort sig i skogarna runt Bockeboda. Vi låg också i Villingsberg Värmland under tre månader, i tält. Ibland fick övningarna ställas in på grund av myggplågan, tur att det inte var skarpt läge. Repetitionsövningen gjorde jag i Hässleholm. Jag trivdes inte med det militära men det uppvägdes av det goda kamratskapet.

På den tiden gick det lätt att få lift om man hade militäruniform. Under den s.k. skördepermissionen liftade jag från Kolbäck till Malmö tur och retur för att under en vecka hälsa på en arbetskamrat på Addo. Jag trivdes bra i Skåne skulle det visa sig, så bra att jag kom att arbeta där under åtta år.

Kurt

soldat-1954

Soldater modell 1954

Mina föräldrar som småbrukare

”Så var det på stenåldern” 9:o avsnittet.

Jag är född av ovanligt hederliga föräldrar. Den beskrivningen har jag lånat av Albert Engström då den stämmer så bra på mina. Jag har en känsla av att människor över lag var hederligare förr.

Varken i mina föräldrars generation, eller i min egen för den delen, uttrycktes kärleken till barnen i verbala termer eller i sådana proportioner av leksaker och aktiviteter som det görs idag. Några curlingföräldrar hade vi inte. Även om vi hölls i strama tyglar förekom ingen aga.

Min mamma och pappa var ett par bland dessa ont slitande bönder som levde i självhushållens och marknadskrafternas tid. De producerade och försörjde sig själva med det mesta som hörde till livets nödtorft, utan nutidens faciliteter som kyl o frys, tvättmaskin och vvs. Deras arbetande kapital var korna i ladugården och hönsen i hönshuset. Kontanter var det ont om.

Varje lördag for mamma, på cykeln eller med bussen, de två milen till Bondtorget i Västerås för att sälja ägg. Det trivdes hon med då det blev hennes andningshål mot världen. Ett exotiskt och omtyckt inslag i torghandeln var fruarna till den italienska arbetskraften som importerades av ASEA i början av 1950-talet. Italienskorna sökte sig till torget för att köpa ägg och höns och ville naturligtvis pruta på priset vilket blev en kulturkrock. Men den löstes till ömsesidig uppskattning och respekt då hönsen och äggen höll god kvalité. Fler än 500 från Italien sökte sig till Västerås under 1950-talet.

Jag kan konstatera att min generation har växt upp i ett samhälle i ständig expansion. Vi har kunnat kosta på oss allt vi haft pengar till och mer därtill verkar det om man tittar på TV-programmet Lyxfällan. (Nu för tiden behövs inte ens pengar, ett kreditkort fungerar t.o.m. bättre.) Det där med miljön och naturresurserna kommer i andra hand. Dessutom låter vi den yngre generationen betala vår åldringsvård.

Kurt

 

vallby-1952

Larssons hemman i Vallby Säby 1952

Den tidens samhälle

Den socialdemokratiska fördelningspolitiken fördes i allmänhet i ganska stor politisk enighet med de fackliga organisationerna som starka pådrivare. Folkhemmet utvecklades med olika trygghets- och servicesystem för medborgarna. Levnadsstandarden ökade påtagligt för stora grupper löntagare. Svensson hade råd att köpa bil och att åka på semester. Bönderna kom däremot på efterkälken. Hur skulle småbrukare, som mina föräldrar, kunna ta semester? Korna skulle mjölkas två gånger om dagen. Hur ordna en reglerad arbetstid för bonden, som sades vara fri, men ändå fjättrad vid arbetet?

Att ta emot hjälp från det sociala var en skam förr i tiden, man skulle klara sig själv. Tiderna förändrades emellertid och vi har fått en mindre homogen befolkning i landet. I dag gäller mer att bevaka vad samhället kan göra för dig än omvänt. Välfärdsreformerna blev och blir överutnyttjade. Regeringarna måste till slut sätta ned foten då kostnaderna skenade.

Massmedia, som är medborgarnas informationskälla, förklarar sällan objektivt orsaken till nödvändiga kursförändringar i politiken och indragningar av välfärden. De belyser oftast enskilda händelser då människor kommer i kläm. Sådant som säljer. (Hörde häromdagen att positiva nyheter nu också skulle publiceras.) Jag måste till slut konstatera att inga åldringar tidigare haft tillgång till den omsorg vi har i Sverige i dag.

Produktion till konkurrenskraftigt pris är välfärdens fundament.

Därmed är min beskrivning av ”livet efter stenåldern” slut för denna gången. Slumpen har gjort att min skrivarstuga i kvarteret Åbrinken ligger på samma koordinatpunkt på jorden där min mamma arbetade som mejerska för snart 100 år sedan.

Kurt

PS
Visste du att halva södra Västmanland låg under vatten på den riktiga stenåldern, för 10 tusen år sedan? Läs om det i mitt nästa inlägg.
DS

 

När såg Kolbäcksbygden dagens ljus?

Jag har i det föregående berättat om mitt liv och leverne på ”1900-talets stenålder”. I senaste numret av Tidskriften Spaning (22-23/2014) berättas om ”Forntid i Västmanland”. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Vid den äldre stenåldern, för cirka 10 000 år sedan, låg halva Västmanland under vatten. Landhöjningen gjorde emellertid att strandlinjen successivt flyttades söderut med tidens gång. För cirka 6 000 år sedan hade vattnet sjunkit ner till en kustlinje från Kolsva i väster till Tillberga och Sevalla i öster.

För cirka 2 000 år sedan, omkring Kristus födelse, började människor i Kolbäcksbygden kunna gå torrskodda. Något som belägger detta är Borgby Skans samt fyndigheter vid utgrävningar i Amsta, daterade till bronsåldern cirka 500 år f. Kr. Hembygdsföreningen har gjort en avbildning av en funnen ring, Amstaringen. Den blev föreningens souvenir.

I Kolbäck finns två geologiskt viktiga lämningar efter inlandsisen, en grusås och en vattenled. Dessa följs åt på långa sträckor. Vattenvägarna var de forna människornas enda kommunikationsmöjlighet. Kolbäcksån som är tio mil lång var en viktig transportled speciellt för järnbruken i Bergslagen. Höjdskillnaden är 100 meter från källflödet till Mälaren varför vattenfallen kunde utnyttjas som kraftkälla för kvarnar och sågverk.

På norra sidan av Mälaren fanns på medeltiden, för cirka 1000 år sedan, en väg kallad Eriksgatan. Den som från Västmanland ville färdas landvägen till Södermanland, följde Kyrkbyåsen söderut till Kvicksund, där man kunde färja sig över till Södermanland. Ingen annanstans är Mälaren så smal som vid Kvicksund.

Samhället Kolbäck började bebyggas först när järnvägen anlades på 1870-talet Dessförinnan fanns bara ett gästgiveri och några bondgårdar. Kombinationen grusåsen, vägarna och att det fanns ett gästgiveri och skjutsstation var till Kolbäcks favör när det beslutades var järnvägen skulle dras fram. Eric Ericsson, född 1834, berättar livfullt sina minnen om livet i Kolbäck.

År 2001 fyllde Kolbäck 750 år. Biskop Kol var en av aktörerna i slaget vi Herrevadsbro 1251. Han hade lockat folkungarna till platsen. Efter slaget gav han, för att döva sitt samvete, Kolbäck en ny kyrka. Den händelsen räknas därför som Kolbäcks tillblivelse.

Kurt

 

Vad gör du, egentligen?

Vi som gick ur den 6-åriga folkskolan på 1940-talet sögs snabbt upp av arbetsmarknaden. En skola och en arbetsmarknad som var så diametralt olika dagens. Tjugo år efter avslutad skolgång tvingades jag konstatera att mina teoretiska kunskaper inte räckte till längre.

Min svärmor frågade mig en gång lite orolig: ”Vad gör du, egentligen?”
Jag körde inte buss, jobbade inte på fabrik eller i någon affär så frågan var, ur hennes utgångspunkt vid den tiden, relevant. Ja, vad gjorde jag egentligen?

”Utmaningar jag ställdes inför i mitt arbetsliv 1950-1992” har jag skrivit för mina efterkommande och för mitt ego. Nu tänker jag presentera den här på bloggen, som en följetong. Målsättningen är ett nytt avsnitt var vecka.

Kurt

”Utmaningar jag ställdes inför i arbetsliv” 1:a avsnittet.

Förord

Jag måste vara av naturen lat för jag hatar monotont arbete men kan å andra sidan aldrig gå sysslolös. Som bondson var jag tvungen att hjälpa till på gården. Att bärga hö och att tröska var ingen höjdare. Jag kände lättnad när min pappa sa: ”Det blir aldrig någon bonde av Kurt”. Hur han så tidigt kunde veta det. Han, som hade upplevt depressionen på 1930-talet, sa också: ”Du måste skaffa dig ett yrke”. Någon karriärväg stakade pappa inte ut för mig utan tillfällena har fört mig till nya arbetsuppgifter och boplatser.

Min ständige påhejare att skriva ner vad jag varit med om i arbetslivet är Bo Malmsten. Bosse lärde jag känna i Landskrona på 1950-talet. Vi har seglat mycket tillsammans, oftast till Ven. Numera pratar vi mest gamla minnen.

Att skriva om ett arbetsliv som varat under 50 år låter sig svårligen göras och ingen skulle heller orka läsa om det. Jag har därför valt ut några perioder som jag idag tycker är intressanta att se tillbaks på. Började visserligen arbeta när jag var 13 år men de första tre åren lämnar jag därhän. Sitter således, vid 80 års ålder, framför skrivmaskinen och är spänd på resultatet

mot-ven

Undertecknad, Kuttersmycket och Bo Malmsten 1958