Skolgången

”Så var det på stenåldern” 5:e avsnittet.

Min skolgång började som jag tidigare nämnt i Mölntorps småskola. Karin Norin, vår lärarinna var en omtyckt fröken. Hon undervisade i klasserna ett och två. Tredje och fjärde årsklassen gick jag i ”mellanskolan” vid Säby Kyrka, nuvarande Säby hembygdsförenings lokal. Vår fröken då var Karin Dahl. Hon bodde i skolans övervåning. Där finns nu en vävstuga. Femte och sjätte klassen gick jag i ”storskolan”, nuvarande församlingsgården. Lärare, tillika kantor, var Agne Engqvist. Han var sträng men omtyckt av de flesta. Agne kom från Vimmerby och berättade gärna om Småland för oss.

Den tidens skola skilde sig mycket från dagens. Den största skillnaden ligger nog i att det då var uteslutande katederundervisning med ordning och reda i klassen, trots många barn i samma klassrum. Att kunna multiplikationstabellen som ett rinnande vatten var ett krav. Rättskrivning med bläckpenna och bläck i ett bläckhorn var en nervpåfrestande övning. Då det hände att man gjorde en bläckplump i skrivboken. En efterlängtad dag på året var skurlovet. Skolan skulle bokstavligen knäskuras och vi fick ledigt.

En mindre uppskattad aktivitet, vid ett tillfälle, var när potatisen skulle skördas. Hela småskoleklassen skulle delta i arbetet. Enda trösten var att den skulle plockas upp hos Larsson i Vallby. I storskolan fick vi vid mer än ett tillfälle hjälpa till att plantera skog både vid Säby Gård och i Åskebro. Den skogen är nu klar för avverkning.

Under kriget kom fler barn från Finland till vår skola. De var utplacerade i några hem på gårdarna i socknen. Fler av barnen stannade kvar som fosterbarn i Sverige efter kriget. Jag blev så smått förtjust i en flicka från Finland, Marita. Hon återvände dock till hemlandet efter kriget och måste börja lära sig finska.

Vid alla skolavslutningarna stod vi barn runt flaggstången och sjöng ”Den blomstertid nu kommer”. Den 17 juni 1947 gjorde jag det för sista gången då jag fick ut sjätte klassen. Därmed återstod nu bara sex veckors fortsättningsskola i Kolbäck. Jag klarade mig genom hela skolan utan kvarsittning i någon klass, till min mammas stora lättnad.

Konfirmationen var viktig på mer än ett sätt på den tiden. Vid själva konfirmationen i kyrkan, då vi ”gick fram” som det hette, fick jag bära långbyxor för första gången. Dessförinnan var det golfbyxor, skidbyxor och kortbyxor som gällde. Vid högtiden fick jag också min första klocka. Nu var jag redo att gå ut i arbetslivet bland de stora grabbarna. Arbete fanns men lönen var låg, 15 kronor per vecka, för ett springpojks- och lärlingsjobb.

Kurt

betyg

Betyg från första klass

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *